Krönika: Mellan steg 1 och 2 – anden tar kött

Jag har alltid haft svårt att förstå hur folk kan säga sig brinna för världsfreden (eller Degerfors IF), som alltid måste påpeka att det kinesiska tecknet för ”kris” också kan läsas ”möjlighet”, eller som halvvägs ner i ett av livets slukhål ändå käckt förkunnar att ”vi måste ju göra vårt bästa”.
På samma sätt var det mycket vackert – som närmade sig gränsen för vad jag klarar av – som sades på Västerbottendagen på Grand Hotell i stora hufvudstaden förra veckan.
Jag håller verkligen med om allt: Som att jämställdhet fungerar bättre än alternativet; att våra olikheter också ger en stor möjlighet; för att åstadkomma goda resultat måste vi hitta nya tillvägagångssätt; vi ska bejaka förändring, testa det nya, vara öppna för nya relationer; att vi i så fall också vågar specialisera oss istället för att sprida ut vår förmåga till obefintlighet; och framförallt, det vill jag betona, det var inte bättre förr!
Temat för Västerbottensarrangemang är ju ”Det gränslösa mötet”. Vilket är ungefär vad som varit mitt eget credo under årtionden av skrivande och proffstyckande. Nämligen att hela tiden bejaka nya intryck som utmanar gängse tankebanor.
Allt detta skriver jag under på, men känner ändå en slags underliggande motvilja. Varför?
Kanske är det för att vi som individer, som tänkande människor, håller med om detta, instämmer därför att vi är tänkande reflekterande varelser, men just därför också vet att vi tillsammans, i sällskap med andra varelser i det som kallas ”strukturer”, inte klarar av att följa dessa självklarheter?
Ta det där med att bejaka förändring, att längta efter utveckling, att det inte var bättre förr, att vi ständigt måste hitta nya tillvägagångssätt. Vi säger det gärna, men gör vi det när vi får chansen?
Det som utmärker oss människor – vare sig det är individer eller grupper av människor i föreningar, organisationer, partier, företag – är knappast att vi hela tiden letar efter nya hörn att försöka komma runt. Tvärtom organiserar vi vår vardag utifrån föreställningen att här gäller det att hålla ställningarna.
Vi är inte risksökande, utan riskminimerande.
Den som vill testa folks ovillighet att tänka nytt kan ju försöka flytta på ”Tjuren Ferdinand” på julafton. Eller göra om sommarlovet till en tredje skoltermin för att bättre utnyttja skolans kapacitet. Pröva att få folk att sluta döpa sina barn i kyrkan fast vare sig de själva eller ännu mindre barnet tror på Gud i någon större utsträckning.
Eller utmana de invanda strukturerna lite: Rita om kommun- och landstingsgränser! Rikta om politiken för att gynna nya företag istället för det gamla invanda bolagskomplexet! Förmå partierna att byta en gammal medlem mot två nya!
Omöjligt. Det är kör i vägg!
Således. Kanske är vår misstänksamhet mot alla käcka utrop om att vara positiva till utveckling, att öka vår förändringsbenägenhet, att älska framtiden mer än forntiden, en känsla av att vi följer dessa påbud i teorin men inte i praktiken.
När någon föreslår en förändring tänker vi inte ”vad intressant” och ”det borde vi pröva”. Utan vi tänker ”vad kan jag tjäna på detta” eller ännu värre: ”på vilket sätt är detta ett hot mot mig”.

Ur detta kommer tre slutsatser:
1)      Vi bör ständigt påpeka spänningen mellan vår officiella tilltro till förändringen och vår inofficiella motståndskraft till densamma.
Vi bör vi erkänna för oss själva, och för andra, att vi är syndare.
Det är första steget i en framgångsrik terapi, att öppet redovisa problemet.
Att bejaka möjligheter innebär inte att förtiga problem. Tvärtom. Det första steget måste vara att adressera de faktiska svårigheterna. Ingen ger sig ut på en äventyrlig seglats utan att först ha fått grynnorna utpekade.
2)      Vi måste göra små tydliga steg i riktning mot att bli bättre människor. Det går inte att kasta om allt på en gång, men välja ut några tydliga områden där vi praktiserar vår vilja att följa våra insikter i praktiken.
Det är genom att testa det nya som vi vet om det fungerar. Och det ger inte bara erfarenheter, utan stimulerar andra till att också testa.
3)      När vi erkänt problemet för oss själva, påbörjat förändringsprocessen, måste en tydlig spridning åstadkommas, där resten följer med. Där det nya genomförs på bred front.

Min upplevelse av Västerbottendagen var att den position som nu markeras är någonstans mellan 1 och 2. Insikten om förnyelse är etablerad. Den teoretiska insikten om förändringens nödvändighet är etablerad. Nu gäller det att förmå anden att ta kött. Att gå från prat till konkret verkstad.
Och det jag snappade upp i den riktningen under träffen på Grand Hôtel var enkla saker som att en attraktiv region måste ha bra skolor, förmå ordna praktikplatser åt nyanlända, se till att det finns parkeringsplatser och tjälsäkra vägar. Det handlar om en öppen attityd hos tjänstemän och göra planer som är relevanta och ekonomiskt trovärdiga. Det är insikten om att bostäder behövs där folk vill bo, och inte så att folk ska bo där det finns bostäder.
Kanske kokar det ner till samtalet jag hade om rökt västerbottensost. Det är förstås utmärkt om folk kan köpa slikt på Östermalmshallen i Stockholm. Eller ännu hellre i specialistbutiken i New York eller Shanghai. Men insikten om att folk som äter denna ost också kan ha intresse av att besöka den fjärran ort där denna maträtt produceras ger den stora utmaningen för västerbottniska entreprenörer. Hur gör vi det?
Vi ser problemet och utmaningen. Nu är det dags att göra något konkret åt saken.

Stig-Björn Ljunggren, samhällsdebattör