Västerbotten- den hållbara platsen?

”Den Hållbara Platsen” var temat för Region Västerbottens seminarium på Grand Hotel i Stockholm detta år. Det låter lite som en samtidsklyscha som vi förväntas droppa i sammanhang där vi ska tas på allvar.
”Hållbarhet” är, liksom ”integration” eller ”intersektionalitet” eller ”delningsekonomi” eller fraser som ”vi lever i en komplex tid av globalisering och individualisering”, något vi förväntas säga, gärna avslutat med plattityder som ”vi står inför stora utmaningar”.
”Hållbarhet” är alltså ett hygienord som vi förväntas krydda våra framställningar med, vare sig vi håller tal till nationen eller gör reklam för tulpaner.

”Hållbarhet” har dock varit med oss så länge nu att det har visat sig vara hållbart. Sedan Brundtlandsrapporten på åttiotalet har det vuxit fram inte bara som ett hygienord, utan allt mer som en tankefigur som gör att vi förstår vår omvärld på ett annat sätt än innan.
Den hållbara platsen är därmed till hälften rimligt. Men hur är det med ”plats”?
Detta begrepp har ännu inte fått samma viktiga betydelse. Inte ännu. Men frågan är om ”platsen” inte är på väg att bli återupptäckt.
Exempelvis har byggherrarna upptäckt att det som de säljer inte enbart är en byggnad eller ett fastighetskomplex, utan en helhet, där service, trivsel, kultur och annat vid sidan om köksstandard och värmekostnader bestämmer bostadens värde.
Platsen är ”den mjuka” dimensionen som gör ”den hårda” mer attraktivt.
Men det är inte bara näriga fastighetsutvecklare som ägnar sig åt tanken om platsens betydelse. Utan även forskare har tagit upp exempelvis den politiska betydelsen av platsen.
Makthavare skapar nämligen platser för att kunna förstärka och reproducera sin position. Och nya krafter som försöker ta sig fram till en central position i hierarkierna etablerar nya platser utifrån vilken de kan knyta tillräckligt med resurser till sig för att utmana de etablerade.
Se exempelvis hur arbetarrörelsen, när den steg fram, byggde Folkets Hus som en plats där det nya kunde växa sig starkt. Eller se hur dagens entreprenörer skapar plattformar som blir platser i vårt medvetande, exempelvis Facebook eller Twitter.

Sammanfattningsvis. ”Hållbarhet” är något som står i zenit i vår omvärldsförståelse. Och ”plats” är på gång som begrepp. Tillsammans borde de vara värda en mässa. Så vad händer när Västerbottensregionen ger sig på ”den hållbara platsen”?

För det första är förstås lokaliseringen av evenemanget oerhört viktigt. Stockholm är fortfarande platsen där makten över nationen finns samlad. Riksdagen, visst, men också näringslivet, kulturprofeterna, medierna, de utländska kontakterna och talanger, samt ett par miljoner andra, från de fattigaste till de rikaste, finns här.
Det talar för att regionen också gjort rätt som skaffat sig ett kontor i Stockholm. Därmed bygger man en mer permanent kontaktyta för att hålla liv i sina nätverk, göra dem mer hållbara således. Och Västerbottendagarna är legendariska. De som är bjudna kommer om de kan, grämer sig om de inte kan, de som inte är bjudna surar eller försöker lobba sig in, framförallt på middagen.

För det andra har vi upptäckt att framgång i hög grad bygger på att skapa plattformar och mötesplatser där nya energier kan alstras. Den som arrangerar så att människor (och deras idéer eller kunskaper) kan mötas, får också kontroll över en maktfaktor.
Det är dock lite riskabelt, eftersom det för att lyckas måste vara en smula experimentellt. Det oväntade mötet kan inte garanterat leverera positiva resultat utan att också riskera att negativt bråte kommer upp.

Det kan lätt leda till att den hållbarhetsivrande blir försiktig och bara satsar på säkra kort. Utmaningarna består i att hitta talare som talar om utmaningar, men inte försöker genomföra något utmanande som förstör den trivsamma stämningen. Hållbarhet kan nämligen tolkas som en längtan efter stabilitet och balans. Men för att ett system ska vara hållbart måste det också vara anpassningsbart, kunna överleva dynamiska processer. Vilket stundtals kräver att det sägs sådant som inte är bekvämt. Och genomförs sådant som stör harmonin.

Här är jag inte säker på att Västerbottningarna hittar ända fram. Det behövs någon som säger emot. Om alla är lika entusiastiska över alla de möjligheter som finns, och ingen antingen är gnälligt ifrågasättande eller ännu hellre reser kreativa invändningar, finns det en risk för att all relevant information inte kommer fram.
För att den som tänker positivt ska kunna komma fram krävs någon grinskalle som spottar ur sig information om eventuella elefanter i rummet.

Vi människor är riskminimerande, inte risksökande.  I vart fall oftast. Finns det ett säkerhetsbälte i bilen använder vi det. Och idag är det inte bara vägarbetare som använder reflexväst, utan även vanligt folk, inklusive deras hundar.
Jag har sammanfattat denna tidsanda i följande konstaterande: Barnen får lära sig på förskolan att krama ett träd om de går vilse. Då kommer det en tant från kommunen och räddar dem. När de sedan kommer till gymnasiet får de lära sig att bli entreprenörer, alltså kasta sig utför en brant med en f-sedel som fallskärm.
Det är inte alltid det går ihop.
Slutsatsen är att seminarier som det västerbottenregionen ordnar riskerar att bli alltför väluppfostrat. Visa de goda exemplen, och glömma att priset för dessa är också de dåliga.
Ett tips till nästa gång är därför att ha ett inslag där de mest misslyckade idéerna och projekten lyfts fram. Det är då vi har chans att lära oss något på riktigt.

Stig-Björn Ljuggren, statsvetare och samhällsdebattör